Porsliner är de dentala material som har störst potential att ur ett estetiskt perspektiv efterlikna naturlig tandsubstans. Genom att tandersättningar av porslin framställs med skiktningsteknik finns det möjlighet att styra de optiska egenskaperna såsom translucens, opalescens och fluorescens. Den goda estetiken kommer däremot till priset av att materialets höga glashalt leder till relativt låg hållfasthet och därmed begränsade indikationsområden.

Glaskeramer har högre hållfasthet och brottseghet – två viktiga egenskaper – men liknande optiska egenskaper som porslin och kan därmed användas antingen monolitiskt (med ett och samma material genom hela konstruktionen) med målningsteknik eller i kombination med ett ytporslin för att ytterligare förbättra estetiken (så kallad cut-back-teknik). De idag vanligast förekommande glaskeramerna är leucit- respektive litiumdisilikat-baserade samt de relativt nya zirkoniaförstärkta litiumsilikat-materialen (ZLS).

Indikationsområdet för porslin och glaskeramer är bland annat beroende av materialens egenskaper såsom böjhållfasthet, brottseghet och optiska egenskaper. Framställningsteknik, om ersättningen är monolitiskt utformad eller glaskeramer skiktad med ytporslin och hanteringen av materialet påverkar den slutliga ersättningens hållfasthet, vilken även är avhängig av val av cement, cementeringsteknik och tillgång till perifer emalj.