I de nordiska länderna förväntas den offentliga tandvården ha huvudansvaret för att människor med särskilda behov får tillgång till tandvård. Munhälsan har förbättrats bland människor med funktionsnedsättning de senaste decennierna, men fortfarande finns skillnader jämfört med friska individer. Trots reformer i de nordiska länderna på 1980-talet som tog nationellt ansvar för hela befolkningens munhälsa krävdes i efterhand lagar för att försäkra tandvård för människor med särskilda behov. Förbättrad lönsamhet har blivit en drivkraft för att erbjuda fler vuxna tandvård, något som ur ett utilitaristiskt perspektiv är önskvärt. Från Rawls perspektiv är det ökande utbudet bara rättvist om det samtidigt innebär att svaga grupper är prioriterade och inkluderade. Paradoxalt har utvecklingen av välfärdsstaten också medfört en ökande individualism. Relationen mellan befolkningen och det offentliga drivs alltmer av samma logik som marknaden. Valfrihet har införts inom många områden, men problem uppstår när människor med nedsatt autonomi ska göra kompetenta val. Tandvårdsbehovet hos människor med funktionsnedsättning tillfredsställs inte fullt ut på grund av okunskap, ekonomiska barriärer, bristande fysisk anpassning av tandvårdsmottagningar eller att utförarna prioriterar friska individer före människor med särskilda behov. Det finns således mer att göra för att människor med funktionsnedsättning ska få bra munhälsa och tillgång till tandvård som motsvarar behovet.