Kontrastmedel har alltsedan röntgendiagnostikens barndom för drygt 100 år sedan använts för att höja den diagnostiska träffsäkerheten. Redan på 1920-ta- let användes jodhaltiga oljelösningar som kontrastmedel vid spottkörtelundersökningar (sialografier). Moderna röntgenkontrastmedel kan delas upp i två huvudgrupper. Dels jodbaserade vattenlösliga kon- trastmedel för injektioner i blodkärl och kroppshå- ligheter, dels bariumsulfatbaserade kontrastmedel vilka används inom diagnostik av matsmältningsap- paraten. Den största användningen av kontrastmedel inom det orala och maxillofaciala området är i sam- band med datortomografiundersökningar, framför allt vid tumördiagnostik. Jodkontrastmedel används även vid sialografi samt käkledsartrografi. En speciell typ av Gadoliniumbaserade paramagnetiska kontrastme- del används vanligen vid magnetresonansundersökningar (MR). Även om moderna kontrastmedel har låg toxicitet påverkar alla kontrastmedel som injiceras intravenöst kroppens organ, främst njurarna, i viss utsträckning. Olika sjukdomstillstånd och risker för läkemedelsinteraktioner skall beaktas innan man inji- cerar röntgenkontrastmedel.